Jag går in i stallet, packar ihop mina grejer och sadlar Moondancer. Vi är redo att rida vidare.

När jag rider ut genomstallporten och vi skrittar förbi Steve, som står och matar lite fåglar, så ropar jag ”Hejdå!” och fattar galopp. Medans vi rider runt Silvergladebyn så hinner det mörkna och det blir tjock dimma. Luften känns tung och fuktig att andas. Konstigt att vädret kan ändras så fort här på Jorivk.

Vi rider förbi en bondgård där det är ett stall med några hästar och ett gulligt litet hus. Det står en gubbe med keps som ser ganska sur och dum ut och vattnar några blommor.

Vi fortsätter rida och snart är vi vid vingården. Vi kanske borde stanna här? Det ser ut att bli regn, så det gör vi. Långsamt travar vi genom ingången med vackra röda rosor runt. Framför det stora huset står en väldigt blek tant med lila klänning och en gubbe med kostym brevid en lyxig bil. Varken hon eller mannen var där när jag red dit tidigare idag. Men fast dom ser ut som om alla förutom dom var ungefär lika mycket värda som skräp för dom så vågar jag mig fram till kvinnan och frågar vad hon heter.

-Men kära barn! Vet du inte vem jag är? Jag är ju självaste baronessan av Silverglade! Säger tanten upprört.

-Ojdå, förlåt! Men finns det någonstans jag och min häst kan övernatta? Vi ska försöka kvala till Gyllenåsarnas tävlingslag, säger jag och försöker låta så snäll och förlåtande jag kan.

Baronessan av Silverglade blir om möjligt ännu blekare.

-Kära barn, det är dåliga tider nu. Ser du inte mörkret och dimman? Gyllenåsarnas dal är ingen trygg plats just nu, säger Baronessan och låter oroad.

-Men, jag vill inte missa en stor chans för lite dåligt väder. Om jag kommer med kommer med i laget så kommer det förändra hela mitt liv, säger jag och försöker att inte låssas om det oroliga i hennes röst.

-Det kommer det nog verkligen att göra. Vi har ett vandrarhem där det ingår stallplats i priset. Endast 400 Jorvik Shillings per natt! Jorviks bästa pris. Stanna hur länge du vill! Baronessan låter mycket mera upplivad nu när hon får prata om pengar. Kanske är hon en typ som inte alls bryr sig om något annat än pengar. Men något inuti mig säger något helt annat, att hon kanske har helt rätt. Att jag inte borde rida vidare. Fast, om jag inte gör det så kanske mitt liv aldrig kommer vara något annat än att vara på flykt från sin mormor och en Stallägare, rätt sjukt egenkligen…

-Ja, jag stannar här en natt. Kan jag betala till dig? Jag tar fram pengarna och kollar så att det räcker, och det gör det ju eftersom att jag fick 400 Jorvik Shillings av mamman till Lisa, som köpte den underbara ponnyn.

-Ja, egentligen brukar det ju inte vara så att jag tar betalt, men det gör ingenting för den här gången. Men är du säker på att du inte vill stanna lite längre?

-Ja, jag är helt säker. Jag måste ju träna, säger jag och försöker låta självsäker, som en vinnare. Jag sitter av och räcker Baronessan pengarna.

-Vandrarhemmet ligger där borta, precis vid stallet. Det är bara att ställa in hästen i stallet och vi har inga gäster här just nu, så det är bara att ta ett rum.

Jag tackar och leder in Madde i stallet, sadlar av och borstar henne lite.

-Vi måste klara det här tjejen, mumlar jag i hennes öra och smeker henne på halsen. Hennes vackra svarta ögon tittar in i mina och det ser nästan ut som om hon förstår vad jag säger.

När jag gett henne en sista klapp så går jag ut ur stallet och fram till vandrarhemmet. Jag tar ett rum som ligger vägg i vägg med stallet, så att jag hör om det händer Moondancer något.

Rummet har söta gardiner med små blommor på och vid sängen står det ett litet bord med en nyplockad blombukett och en matchande duk på. Sängen är bäddad med vita lakan och på andra sidan av det lilla rummet står en liten garderob.

Jag öppnar den och där hänger bara en galge och en strumpa någon glömt kvar.  Jag tar av mig mina stövlar och min hjälm, sedan ställer jag in dom i garderoben. Jag stänger garderobsdörren, lägger mig på sängen och somnar nästan direkt.

Efter att vi skrittat en bit förbi en liten gård, så drev jag ponnyn till trav. Det gick lätt och bra, om jag får säga det själv så gick det super! Inte en enda gång studsade jag i lättridningen, det var något med den här ponnyn… Något som Moondancer också hade. Jag vill inte lämna ifrån mig henne. Men vad skulle jag göra? Rymma en gång till? Och överge Moondancer? Nej, det skulle inte gå. Jag måste helt enkelt lämna Ponnyn, vars namn jag inte ens visste till ägaren.

Nu ser vi äntligen murarna som går runt hästsportcentret. Bakom dom skymtar man stallet och hästar som rids. Jag saktar av till skritt och skrittar sista biten.

Ponnyn jag rider tittar sig nyfiket omkring och försöker smaka på rosorna som växer runt ingången, men jag drar bort hennes huvud, jag vill ju inte leverera en häst med en massa sår i munnen! Vi har bara skrittat några få meter där inne när en liten tjej kommer springandes.

- Åh är det min ponny? Vad fin hon är! Men varför rider du på henne? Hon skulle komma med en transport! Den lilla tjejen sneglar misstänksamt mot mig.

- Ja, det är din ponny! Men transporten var trasig så Steve bad mig rida hit henne. Jag ler så snällt som möjligt så att tjejen förstår att jag talar sanning och går att lita på.

- Jaha, okej… Jag heter Lisa, och kan jag få rida henne den sista lilla biten till stallet? Nu låter hon mycket gladare.

- Jadå, Lisa, svarar jag och sitter av ponnyn.  Så fort Lisa sitter upp märker jag att hon är ovanligt duktig för sin ålder. Redan efter några steg böjer ponnyn på nacken och tuggar på bettet. Jag säger inget, men jag är avundsjuk på att den lilla flickan kan rida så bra.

Det går väldigt snabbt att skritta till stallet och där står Lisas mamma.

- Åh hej! Steve ringde och sa att en flicka skulle rida hit ponnyn för att transporten var trasig. Är det du?

- Öh… Ja, det är jag, svarar jag henne.

- Ja, vilken duktig liten flicka du är! Du ska få lite pengar som belöning! Vad sägs om 400 Jorvik Shillings…? Mamman såg nästan tveksam ut som om det var en för liten summa. Men att få betalt för att ha ridit en underbar ponny, det tackar man inte nej till!

- Åh, tack! Men nu är det dags för mig att gå tillbaka hem…

Mamman räcker mig 400 Jorvik Shilligs.

- Men har du hört om att Gyllenbladets tävlingslag söker en till medlem? Lisa är alldeles för liten för att vara med, men du är kanske tillräckligt gammal! Mamman pratar på. Är alla på Jorvik så här pratsamma?

- Öh, nej, vad är det? Inte visste jag vad Gyllenbladets tävlingslag var!

- Men gode gud! Har du inte hört talas om dom? Gyllenbladets tävlingslag är det bästa laget på Jorvik! Ibland åker dom till och med till andra länder och tävlar! Dom har aldrig kommit på någon sämre placering än trea! Och det är minsann inte vilka som helst som kan vara med, nej inte alls! För att vara med måste man vinna Gyllenåsarnas Chamionat! Och det är svårt, det är ett av Jorviks svåraste Terränglopp. Men om man är med så får man göra massor! Rida överallt, ha hästen gratis uppstallad, man får bo gratis på där också, om man vill. Men dom flesta bor där bara under korta perioder, typ 2-3 dagar. Men man får bo där på heltid om man vill! Anledningen till allt detta är alla prispengar som dom vunnit. Och dom tävlar i Fälltävlan, alltså både hoppning, Dressyr och Terräng! Vilken ryttare som helst skulle göra nästan vad som helst för att få vara med där. Mamman pratar bara fortare och högre hela tiden, så jag är rätt glad när hon slutar.

Jag förstod inte helt, men det lät perfekt. Jag och Moondancer skulle kunna leva där helt utan att någon kom och letade efter oss.

-Det låter perfekt för mig och min häst! Men hur hittar jag dit?

Lisas mamma plockar fram en karta ur fickan och ger mig den.

-Följ bara vägen förbi ridhuset, och sedan genom grinden som leder till Gyllenåsarnas dal. Därefter följer du vägen, men rid inte över någon av broarna, gå ner åt andra hållet istället och där har du Gyllenåsarnas Championat! Jag tror att det är en tävling imorgon, så om du rider dit idag har du gott om tid på dig. Lisas mamma pekar ut med fingret vad platserna ligger samtidig som hon ivrigt pratar på.

-Tack så mycket för hjälpen! Men nu måste jag verkligen skynda mig hem, min häst saknar mig nog! Det känns alltid konstigt att säga att Moondancer är min häst. Det är hon ju inte riktigt, men nästan.

Jag vänder mig om och ropar ”Hejdå!” över axeln och går tillbaka vägen jag kom. Det känns lite tråkigt att veta att jag kanske aldrig mer får se den underbara ponnyn, men det är roligt att veta att hon kommer få det så bra.

Jag funderar vidare på att tävla i Gyllenåsarnas Chamionat. Om det gick bra, så skulle jag kanske bli med i laget. Då skulle inte farmor, eller någon annan i Firgrove hitta mig, jag antar att Gyllenåsarnas dal ligger lång bort. Jag skulle ju också bevisa att Moondancer är en otroligt fin häst som definitivt är värd att uppskatta, om Felicity skulle hitta mig. Då skulle kanske farmor förstå att hästar är fina och vackra djur. Hon skulle kanske också inse att man måste få göra det man verkligen vill. Jag måste helt enkelt vara med.

När jag är tillbaka hos Steve igen så går jag direkt fram till honom och förklarar att jag måste skynda mig för att jag ska ställa upp i Championatet.

- Men måste du redan iväg? Loppet startar ju om en vecka, säger Steve.

- Ja, jag måste. Det tar nog ett par dagar att rida dit och när jag är framme så måste jag ju träna. Jag försöker övertyga Steve om att jag måste gå.

- Okej, men du får ta med dig lite matsäck! Och glöm inte att vara försiktig när du rider i Gyllenåsarnas dal. Steve låter allvarlig.

- Varför då? Jag är alltid försiktig när jag rider! Är det farligt i Gyllenåsarnas dal?

- Nejdå, det är bara rykten. Men det är inte så trevliga rykten. Folk som åker in där kommer inte alltid tillbaka och dom enda av dalens invånare som någonsin åker därifrån är ryttarlaget, svarar Steve.

Men jag vet att jag inte kan se ut så här, folk kommer känna igen mig, så redan nästa dag så går jag in till en frisör i Silvergladebyn och skaffar ny frisyr. Det är dyrt, det kostar alla mina sparpengar och lite till. Men det är så lite och när jag ser så söt ut jag kan och säger att jag inte har så mycket pengar så kan inte frisören låta bli att bjuda mig på dom sista pengarna.

 Sedan springer jag tillbaka till stallet och mockar Moondancers spilta. Men jag måste ju tacka Steve för att vi fick övernatta. Så därför bestämmer jag mig för att mocka hela stallet, och fylla på vatten i hästarnas vattenhinkar.

Precis när jag är klar kommer Steve gående.

- Nämen, oj vad fint du har gjort, Nadja! Steve låter glad och lite förvånad.

- Men det är som ett litet tack för att jag och Moondancer fick övernatta här. Finns det något mer jag kan hjälpa till med?

- Åh det är ingen fara, men det finns faktiskt en sak du kan hjälpa till med. Jag har en ponny som jag skulle skickat med transporten till sin nya ägare, men transorten fungerar inte. Kan du som är en så bra ryttare rida ponnyn till Slverglades hästsportcenter och ge henne till ägaren?

-Såklart Steve! Jag rider ner henne nu! Jag försöker låta så självsäker som möjligt, men inuti är jag livrädd. Hur ska det gå att rida någon annan häst än Moondancer?

- Tack så mycket Nadja! Sadel hänger vid hennes box och tränset hänger på en krok på hennes boxdörr. Steve ser glad och lättad ut.

Jag svarar inte utan går direkt in i stallet för att sadla hästen.

Jag ser ingen ponny, men på en box hänger det sadel och träns. Jag kollar ändå in och där inne står den gulligaste och mista hästen jag någonsin sett! Den har gräddvit man och svans. Gulaktig kropp med vita ben och en liten, rosa mule. Den är så söt att jag smälter!

 Men nu måste jag skynda mig och rida över hästen. Så jag sadlar och tränsar den och leder ut henne ur stallet.

Jag märker redan när jag sitter upp att detta kommer gå dåligt, hästen är pigg och vägrar stå still.

Men jag vill inte göra Steve besviken, så jag ryter åt ponnyn, tar tyglarna hårt i handen och till sist står hon faktiskt still. Då sitter jag snabbt upp och driver henne till skritt.

Hon är faktiskt mycket lugnare nu men jag vågar inte ta vägen genom byn, ifall hon får för sig att börja skena och jag vill inte skämma ut mig. Så jag tar därför vägen runt. Det går faktiskt riktigt bra och jag vågar ge henne långa tyglar, hon blir faktiskt ännu lugnare då.

När jag till sist når stallet ser jag Moondancer som stegrar och Felicity som hänger i ett grimskaft som sitter fast i Moondancers träns. Jag tar mod till mig och går fram till Moondancer.

- Släpp Felicity! Ropar jag.

- Är du galen, den här hästen kommer döda mig!! Felicity låter skräckslagen, fast ändå arg.

- Gör det bara!

Och hon lyssnar faktiskt. I samma sekund som hon släpper rusar Moondancer fram till mig och ställer sig bredvid mig.

-Det där monstret ska slaktas imorgon!! Korv är det enda den duger till!! Nu låter Felicity inte det minsta rädd, bara arg.

Och jag förstå inte hur hon kan säga så om en häst.

-Men…

-INGA ”MEN” NADJA!! HÄSTEN SKA BLI KORV! Nu skriker Felicity så att det borde höras över hela Jorvik.

Då börjar jag gråta. Tårarna rinner ner för mina kinder och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Konstigt nog går Felicity iväg. Jag hör henne muttra att ”småbarn förstår ju ingenting” och så hör jag inte mer.  

Men vad ska jag göra? Jag funderar på en massa argument som kan rädda Moondancer, men jag kommer inte på något bra. Jag håller precis på att ge upp när jag får en idé. En lömsk och farlig idé, men det kommer rädda Moondancer.

Vi rymmer.

Försiktigt tar jag av Moondancer tränset, som dessutom är alldeles för litet. Jag hinner inte packa något nu, jag ställer mig på en sten och hoppar upp på Moondancers rygg och manar henne i galopp. Hon faller in i sin mjuka, snabba galopp och det känns knappt som om hovarna nuddar marken. Men vart ska jag? Jag hittar ju inte så bra här. Till sist bestämmer jag mig för att rida åt det hållet där Moondancer satt fast och rida över bron. Jag kan ju rida till det där stället Silvergladebyn, och när ryktet sprids att jag har rymt kan jag rida ännu längre bort.

Vi rider länge, länge. Till sist når vi bron och Moondancers stora hovar klapprar fridfullt mot stenbron. Hade det inte varit för att vi flydde från hennes död skulle detta vara en riktigt härlig ridtur.  Men nu är det inte så och tanken på att dom följer efter oss får mig att driva på Moondancer ännu mer. Nu syns byn i fjärran och man kan också se en väderkvarn, öppna fält, några skördetröskor som plöjer åkrar och en gård. Den där gården blir perfekt att stanna på.

När vi nästan är framme kan vi se hästar och ryttare som rider runt i en paddock med vita staket. Dom ser väldigt proffsiga ut. Hoppas dom välkomnar mig där, eller tänk om dom bara skrattar år mig och säger åt mig att sticka tillbaka till stället jag kom ifrån.

Men när vi är framme så får vi ett helt annat välkomnande. En gubbe med skägg och hängslebyxor kommer fram till oss och ler glatt.

-Hejsan! Välkomna till Steves gård, det är jag som är Steve! Vem är du? Och vem är den vackra svarta skönheten du rider? Och vad är ert ärende här? Kan jag hjälpa till med något?   

Oj så många frågor! Men jag tar ett djupt andetag och svarar.

- Jag heter Nadja och det här är Moondancer. Vi kommer från Firgrove och har ridit långt. Skulle jag kunna få vila här över natten och skulle Moondancerr få låna en hage eller spilta så hon får vila benen? Det skulle vara jättesnällt.

- Såklart! Ställ henne i den stora spiltan längst in i stallet, det ligger lite hö i krubban som hon kan få äta. Och om jag inte minns fel så finns det ett hotell i Silvergladebyn som ligger precis här bredvid.

Där kan du bo billigt över natten och i byn finns det också några hästaffärer där du kan köpa lite utrustning och mat till din häst.

- Åh tack! 

Det här är nästan för bra för att vara sant.

Vi flyger, som genom en dröm och allt går perfekt tills vi kommer till stallet. Jag hade väntat mig beröm och glada kommentarer. Men det är inte vad jag möts av.

- Vad håller du på med Nadja?! DET ÄR LIVSFARLIGT! Hoppa av det där monstret ögonblickligen!!! Felicity skriker och låter så arg att jag nästan börjar gråta. Men jag anar också något annat, rädsla…  Jag sitter av så fort jag kan.

- Förlåt, mumlar jag. Jag visste inte och Moondancer var ju så snäll…

- Mmm, okej. Jag kommer inte att avskeda dig, men detta får aldrig upprepas. Du skulle ringt oss. Men, men… Det är nog ingen idé att gå och lägga sig igen va? Klockan är ju redan halv sju. Felicity låter som tur är inte arg länge.

- Åhh tack! Jag är så lycklig att jag springer fram och kramar Felicity.

- Oj, hehe tack! Men gå och sätt på dig ridkläder så tar jag in hästarna och mockar så länge!

- Okej, jag kommer strax!

Ridkläder. Jag har glömt att köpa ridkläder! Jag springer genom Firgrovebyn fram till vårat hus och öppnar försiktigt dörren. Den knarrar lite, men farmor vaknar inte. Jag smyger fram till mitt rum och tar ut alla mina pengar från plånboken. 324 Jorvik Shillings. Inte mycket, men jag tar allt och springer till byns hästsportbutik. Där inne luktar det läder och överallt hänger vackra sadlar, träns, shabrak, ridkläder, ridhjälmar, hästtäcken, grimmor… Och mycket, mycket mera som har med hästar att göra.

-Kan jag hjälpa dig med något? Frågar mannen bakom disken.

-Jaa, vart har ni ridkläder till billiga pris?

-Det är där borta, längst vänstra väggen! Mannen pekar samtidigt som han pratar och visar vart det finns.

-Tack, jag går dit och kollar!

Jag kollar bland alla dyra, otroligt snygga ridgrejer… Till sist hittar jag ett par rutiga ridbyxor, en ljusblå ridhjälm och ett par svarta ridstövlar. Allt ihop blir totalt 319 Jorvik Shillings. Jag har råd!

Jag springer lycklig fram till kassan och betalar. Sedan springer jag hem och byter om, jag tar på en blå mjukiströja också. Det blev riktigt snyggt.

Jag går nöjt till stallet.

-Där är du Nadja! Jag har sadlat Silver åt dig, jag tänkte att du kunde rida ut en liten tur med honom. Var inte borta för länge bara, säger Felicity.

-Okej, jag går och hämtar honom!

Jag går in i stallet och hämtar Silvermagic, som står i sin box.  Sedan tar jag tag i tyglarna och leder ut honom på stallplanen och sitter upp. Det går ganska bra, han hoppar bara till lite när jag dunsar ner i sadeln i landningen.

Det är jättesvårt att sitta på honom, undrar hur det ska gå när han börjar skritta…

Jag försöker trampa ner hälarna och luta mig bakåt, det går rätt bra. Jag skänklar på honom och han börjar skritta. Det känns inte alls som när jag red Moondancer, Silver tar liksom små, stötiga steg. Men vi kämpar på. Till slut är vi ute ur byn.

Vi har skrittat runt i skogen länge nu… Och nu ska jag nog trava. Svälj. Hur ska det gå? Tänk om jag trillar av honom och han trampar på mig? Jag tar mod till mig och driver fram Silver i trav.

Det skumpar förfärligt, men det är så kul att jag fnissar till lite. Inte ett dugg läskigt ju!

Helt plötsligt hoppar en hare fram, precis vid Silvers ben. Hag blir helt spänd, och så rusar han iväg.

Jag tänker skrika på hjälp, fast vad skulle det göra så att han stannade. Antagligen inte.

Han skulle förmodligen bara springa snabbare, så jag drar allt vad jag kan i tyglarna, och han stannar. Jag låter honom gå i skritt och så styr jag honom hemåt.

Puh, vilken ridtur. Men nu ska vi hem.

Efter att ha borstat, mockat utfodrat och ljugit för Felicity att ridturen gick super så slutar jag för dagen. Imorgon ska jag rida Silver igen, och i övermorgon Daydream… Daydream är lite sur i ridningen och kan bli väldigt tjurig, berättade Felicity. Hoppas att det går bra. Men nu hinner jag inte oroa mig för det, jag lovade ju farmor att hjälpa henne med att laga maten.

När maten är lagad (och uppäten!), alla flyttlådor uppackade och rummet iordninggjort så tar jag på mig stallkläderna och smyger mig ut till stallet, fast jag är färdig för dagen.  Dom behöver ju alltid hjälp.    

Medans jag går visslar jag på någon låt jag glömt namnet på, ganska dålig egentligen, men rolig att vissla på.

Helt plötsligt hörs en skräckslagen gnäggning och någon som skriker. Vad händer?! Jag börjar springa så fort jag kan, tänk om någon är skadad?!

- Nadja!!! Vart har du varit så här sent?! Farmor låter så arg att jag blir rädd.

- J - j - jag har träffat en kompis s-som heter Felicit… Felicia menar jag.

- Jaha, okej men det var ju kul! Men nu måste du bums i säng! Farmor låter lite gladare nu.

Hoppas hon inte förstår att jag har ljugit.

- Ja, jag går och lägger mig nu. Vi ses imorgon farmor!

Jag går fram till dörren och öppnar den. Där inne är det fortfarnde ett flyttkaos. Jag suckar och öppnar dörren in till rummet vi hade bestämt var mitt. Sängen hade farmor fått upp i alla fall.

Jag tar av mig och byter om till nattlinne. Sedan lägger jag mig i min säng och drar täcket över mig. egentligen är det alldeles för tjockt, men jag vill inte klaga.

-Nadja!!! Jag vaknar med ett ryck.

-NADJA! Någon skriker mitt namn utanför fönstret.

Jag kastar av mig täcket och springer fram till fönstret. Där ute står Felicity.

- Kom ut Nadia! Fort! Hästarna har rymt! Felicity låter väldigt orolig och pratar fort.

Jag springer fram till en av lådorna och tar ut en tjocktröja och ett par jeans. Jag drar snabbt på mig allt och springer ut genom dörren, ut i köket och genom ytterdörren.

- Kom fort Nadia! Vi har redan fångat Daydream, men dom andra är fortfarande på rymmen! Kom nu, vi såg dom springa ut ur byn och ner mot sandtaget! Felicity springer medans hon pratar, och jag springer efter.

- Vi delar på oss Felicity! Det går mycket snabbare då! Jag ropar högt åt Felicity för att vara säker på att hon ska höra.

- Men Nadja, du måste hämta en… Resten hör jag inte för jag är för långt borta redan.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om dom andra hästarna, dom lär dom ju fånga och ta in i stallet… Men hur dom behandlar Moondancer oroar mig. Jag bara måste hitta henne.

Jag har letat nästan hur länge som helst. Bakom träd, i buskar och bakom kullar. Ingenstans finns hon. Nu är jag nästan framme vid en bro, och vid horisonten skymtar jag ett mäktigt slott som reser sig mot himlen. Jag har inte varit här förut. Plötsligt hör jag en förtvivlad gnäggning. Det måste vara Moondancer!

Jag springer så fort jag kan. Varje andetag gör ont och jag är så trött att det känns som att jag ska svimma. Men jag måste hitta Moondancer.

Jag hör en gnäggning igen. Nu hörs det lite tydligare vart den kommer ifrån. Jag försöker öka farten och det går faktiskt lite snabbare. Och jag ser något svart. Det är ett djur…  När jag kommer lite närmare ser jag. Det är Moondancer!

Jag är så lycklig att jag tror jag ska spricka! Tills jag inser att hon sitter fast i busken. Tänk om hon är skadad!

Jag springer sista biten fram till Moondancer, men när jag äntligen stannar så måste jag luta mig mot ett träd för att inte falla ihop av trötthet… Men nu måste jag ju rädda Moondancer! Jag kan ju inte stå här och lata mig! Jag går fram till Moondancer.

Men att få loss henne blir inte så lätt som jag tror, hon rör på sig och försöker komma loss, men det gör det bara ännu värre.

- Sååja Moondancer! Var lugn… Såååja… Jag pratar lugnande med henne samtidigt som jag försöker smeka henne på halsen, och hon står faktiskt tillräckligt still för att jag ska få loss henne. 

Jag väntar mig att hon ska springa iväg när hon är fri, men det gör hon inte. I stället lägger hon sig ner på knä och tittar på mig med sina mörka ögon. Vad håller hon på med? Så här stod det inte i någon bok att hästar betedde sig!

Men så förstår jag. Hon vill att jag ska sitta upp.

Och det är precis det jag gör. Försiktigt, försiktigt sätter jag mig på hennes rygg och tar tag i hennes tjocka man. Moondancer börjar långsamt gå frammåt, som om hon förstår att jag är en nyburgare. Konstigt nog känns det otroligt bra, Moondancers steg under mig känns mjuka och flytande. Precis som om hon förstår vad jag säger så fattar hon galopp. Känslan går inte att beskriva.

Det här är meningen med livet.

Jag sprang till Felicity så fort jag kunde för att fråga vad hästen hette.

- Vad heter den vackra svarta freisern?

- Åh, den… Ja hon heter Moondancer. Men hon är lite… Opålitlig. Felicity låter lite osäker när hon svarar på min fråga. Nästan rädd.

- Okej, och förresten vart finns borstar?

- I den röda hinken, borta i hörnet, säger Felicity.

- Tack, nu går jag!

- Nadja, lova mig en sak. Var ALLTID försiktig när du borstar Moondancer! Felicity låter väldigt allvarligt på rösten.

- Ja, ja! Jag är otålig, jag vill borsta hästarna nu!

Jag går bort från Felicity och småspringer fram till den röda hinken med borstar. Men just det! Jag läste i en bok att man inte fick springa i stallet… Jag börjar gå mot den första hästens box.

”Silvermagic XX”

står det på namnskylten. Jag tror att XX betyder att det är ett renrasigt engelskt fullblod.

Jag öppnar dörren, den gnisslar lite och jag går in.

Hästen är stor, men inte alls lika stor som Moondancer. Pälsen är len och blir så glansig när jag sveper med borsten över den bruna pälsen.

Hästen sover hela tiden medan jag borstar. Den vaknar när jag behöver skälla på den för att den ska lyfta på hovarna. När jag kammat ut manen den svarta och svansen går jag till nästa häst.

”Daydream” står det på nästa hästs namnskylt.

Den är också brun, fast den är mycket ljusare och har en bred, vit bläs i pannan.

Daydream är inte alls lika snäll att borsta. När jag borstar under magen biter hon efter mig och sparkar med bakbenen nä man försöker borsta dom.

Men jag kämpar på och ryter åt henne när hon sparkar. Till slut nöjer hon sig med att lägga öronen bakåt och vifta irriterat på svansen.

När jag är klar med Daydream så går jag till nästa hästs box.

Men den är tom. Hästen är antagligen ute och rids. Starwalker heter den.

Då är det Moondancers tur. Hennes box ser annorlunda ut. Den är mindre, och har ingen namnskylt. Boxen ser omockad ut och hon har smutsig päls.

Jag öppnar försiktigt dörren till hennes box och hon blir livrädd. Hon kastar sig bakåt och trycker sig mot väggen. Jag pratar lugnt och går långsamt fram mot hennne.

-Såja tjejen… Det är ingen fara, jag ska bara borsta dig.

Hon verkar se lite lugnare ut och hon vågar ta några små steg mot mig. Jag smeker henne på mulen och pratar mer med henne.

Till slut låter hon mig borta henne och hon ser ut att njuta av att bli borstad.

Jag tar mig tid att borsta varenda pälsstrå och reda ut manen. Sedan tar jag mig an svansen och tror nästan att jag ska ge upp med en tova, men till slut går det bra. Jag känner mig så stolt när jag kammar ut svansen och den är helt genomborstad, inte en enda tova.

Nu är jag äntligen klar, jag vill ge Moondancer något som belöning. Men jag har inget, inte ens en mormotsbit.

Men jag kan ju ta med ett äpple imorgon. Nu när jag är klar går jag ut till Felicity igen.

-Så, nu har jag borstat alla hästar!

-Åh vad bra! Kan du inte ta och ge hästarna mat och se så dom har vatten också? Och sedan kan du mocka om det behövs. Felicity låter nöjd över att få hjälp i stallet.

Jag går och hämtar en hink med vatten i och så mycket hö jag kan bära.

Sedan går jag in i stallet och ger varje häst nytt vatten och hö. Jag ger Moondancer lite extra hö. Hon kastar sig över höet, det verkar som om hon inte har fått mat på ett tag. Konstigt.

Men istället för att tänka vidare på det så hämtar jag en grep och mockar bort allt bajs. Sedan tar jag lite i dom andra hästarnas boxar också, jag vill ju inte vara slarvig. Nu är jag äntligen klar.

Jag tittar ut genom stallfönstret och ser att det har blivit väldigt mörkt ute.

Tänk om farmor är orolig! Jag springer ut, fast jag vet att man inte ska det.

-Felicity, jag går nu!

-Okej, du är ändå klar för idag! Imorgon vill jag se hur du rider!

Svälj… Hur ska det här gå, jag har ju aldrig suttit på en häst!

Jag ska börja på en typ historia, eller saga eller vad du nu vill kalla det och den ska heta "Svart som natten" Nå, nu börjar det.

- Farmor, farmor! ropar jag med hög röst!

- Ja, min älskling? Farmor svarar lungt.

- Får jag  kolla runt i byn?

Jag och farmor är nyinflyttade i Firgrove, vi kom precis.

- Ja visst gumman! Farmor låter glad.

- Okej, hejdå!

Jag springer snabbt ner för stigen och fram till den stora byggnaden. Stallet! Jag hade redan spanat in det. 

Jag har alltid älskat hästar, fast i smyg. Jag får inte rida för farmor. Hon tycker att hästar är livsfarliga monster som inte borde finnas, men varför skulle det vara så? Hästar är stora, men nästan alla är supersnälla.

När jag kommer fram till stallet avbryts jag av att någon ropar.

- Hejan! Är du ny här? Hon som pratar har på sig en grön rock, jeans och gröna gummistövlar. Hon luktar häst.

- Ja, jag har sett att ni har väldigt fina hästar här. Jag säger det med så snäll röst som möjligt, jag vill ju få gott intryck.

- Rider du? Och förresten, jag heter Felicity, säger tjejen med gummistövlar.

Innan jag svarar funderar jag länge. Asså jag har ju läst alla hästböcker på biblioteket och vet hur man tar hand om en häst och jag vet hur man gör när man rider.

Jag tar mod till mig och säger:

- Ja, det gör jag.

-Åååhhh så bra! Våran gamla stallskötare har slutat och vi behöver en ny, säger Felicity.

- Jag kan bli eran nya stallskötare! säger jag utan att tänka mig för.

- Okej, vad bra! Vad heter du? Felicity låter nöjd över att ha en ny stallskötare.

- Jag heter Nadja, får jag börja redan idag? frågar jag ivrigt.

- Ja såklart! Du kan börja med att borsta alla hästrna, vi har fyra stycken, säger Felicity.

- Okej, säger jag och börjar gå redan innan jag pratat klart.

Jag går in genom det stora stallets portar. Där inne ser jag fyra boxar. Det står en häst i varje. Först så ser jag tre buna, väldigt lika hästar. antagligen engelska fullblod. Och sen ser jag någon annat. Längst in i den minsta boxen står en stor, stor kolsvart häst. Den har lång lockig man och svans som räcker nästan ända ner till marken. Det ser ut som en sagohäst. Helt plötsligt kommer jag på vad det är för en häst. En freiser.